Vi pratade idag på jobbet om hur det var förr när vi turnerade runt i vårt land, och utomlands också för den delen , hur kul det var. Det var det också. Samtidigt så väcktes en annan känsla också. Melankolin som jag alltid känner när jag bor på hotell . Å ena sidan gå ner och ta en öl i baren efter jobbet, en otroligt skön känsla , å andra sidan gå in till världens ensamaste plats: Ett hotellrum på Esso motor hotell. Det hette så förr innan det blev Scandic… Jag kom att tänka på en dikt skriven av Jan Bäckman som jag verkligen känner igen mig i.
Jag har sett många hotell.
Men ännu inte så många som
L.Cohen.
Jag har t.ex.inte bott på Chelsea Hotell
samtidigt som Janis Joplin.
Men jag har känt mig rätt ensam.
Fast inte så ensam
som Sincerely Yours L.Cohen.
Esso motorhotell har jag bott på.
Det har nog inte L.Cohen.
Andra hemmet för vägfarare.
Bastu en trappa ner till höger vare sig du är i Luleå eller Malmö.
Ismaskin i korridoren
pilsner hos nattportiern
och mackor om dom inte är slut
när man kommer hem efter giget, svettig utflippad och i stort sett njutande.
Visst kan man vara ensam också bland andra i ett familjerum på Esso motorhotell.
Men aldrig så ensam som
Sincerely Yours L.Cohen.
Jag hittade inte Sincerely Yours men väl den här med L.Cohen.
